Gravid vecka för vecka – vecka 23, berätta om sin graviditet för omgivningen

Hej allihop, måndag idag! Det är post-påsklov och det har varit en riktigt härlig vecka. Jag har fått en del gjort i trädgården (mest tack bare barnen, i och för sig) och inomhus. Den första riktiga vårdagen kom äntligen igår och jag såg till och med en humla surra förbi. Jag har ytterligare en graviditetsvecka bakom mig och är inne i vecka 23 nu. Enligt diverse gravidappar väger bebisen ca 500 g vid det här laget. Det kan jag absolut tänka mig för sparkarna är ganska rejäla emellanåt och jag kan känna hur den ”knorvar runt” ibland.

I fredags hade jag möte med min läkare och arbetsgivare för att planera för när jag ska börja jobba igen. Eftersom jag är sjukskriven, och alltså inte på jobbet, är min arbetsgivare den sista jag har berättat om graviditeten för den här gången. Men det gjorde jag för ett par veckor sedan och alltså får väl graviditeten anses vara offentlig nu.

Min strategi för att berätta om graviditeten har varit olika för varje barn. Eller, strategi och strategi, det har bara blivit som det har fallit sig mest naturligt. Första gången kändes det som en väldigt stor sak. Det var första barnet och det gick väldigt fort att bli gravid och jag var inte riktigt beredd själv. Det kändes viktigt att vänta de första 12 veckorna innan ens de närmaste fick veta. Däremot fick jag göra ett undantag väldigt tidigt. Plusset på stickan råkade nämligen sammanfalla med en resa till USA med ett kompisgäng. Jag hade börjat må illa bara någon vecka innan vi åkte och det var helt olidligt. Jag kräktes som en galning och var tvungen att småäta hela tiden. Vi skulle göra en road trip längs västkusten i en månad. Alltså, fy! Jag ställde klockan för att hinna äta och kräkas tillräckligt många ggr på raken för att jag skulle klara att sätta mig i bilen. Vid tredje morgonen gick det inte längre. Jag skulle precis kliva in i bilen, sist av alla, men fick rusa till en buske och spy. De andra trodde säkert jag var bakis, men jag hade ju bara druckit coca cola när vi gått ut på kvällen. Jag vacklade tillbaka till bilen och bad om ursäkt och sa ”jag är inte magsjuk, jag är gravid”. Åtta par ögon stirrade på mig väldigt förvånat. Men efter det hade de full förståelse för att jag behövde planera matstoppen noga. Väl hemma i Sverige var de blivande mor- och farföräldrarna de som först fick veta, men inte förrän efter vecka 12. Min arbetsgivare väntade jag med till vecka 17 vill jag minnas. Men då hade jag gått ett par veckor med pärmar och papper framför magen så fort jag skulle någonstans.

Med barn nummer två blev det lite tvärtom. Jag mådde otroligt illa igen och kräktes ca 6-7 ggr innan jag ens kom hemifrån på morgonen. Till slut fick jag medicin och den hjälpte lite. Eftersom jag mådde så dåligt kände jag att jag behövde gå ner i arbetstid. Dessutom tänkte jag att om jag får missfall och behöver vara borta från jobbet är det lika bra att kollegorna vet och förstår varför man inte är på topp. Alltså berättade jag på jobbet redan i vecka 7. Magen hade börjat puta på en gång och jag såg rätt gravid ut på direkten. Det var var skönt att ”alla” visste och ingen behövde spekulera. Jag tycker numera själv att det är rätt uppenbart när någon är gravid tidigt. Plötsligt börjar det ätas en massa mellanmål, midjan försvinner och brösten väller ut ur tröjan på ett sätt som de inte brukar. Jag verkar kanske helt tuttfixerad nu, men det slår aldrig fel! Jag tänker ”hm, ojdå, brukar verkligen hon ha en sån hylla?” och några veckor senare berättar vederbörande att hon väntar barn. Så, ett tips till alla ni som spekulerar: Magens form kan ändra sig beroende på var i menscykeln man är. En svullen mage betyder alltså inte bebis per automatik. Men om någon plötsligt verkar öka en BH-storlek på några veckor, då…!

Den här gången blev det lite speciellt, eftersom jag var hemma och heltidssjukskriven. Dels var jag osäker på om jag skulle orka en graviditet och bebis och dels tänkte jag att det säkert inte blir något eftersom jag är precis på målsnöret till att fylla 40. Jag bidade min tid lite. Illamåendet kom men var absolut hanterligt, särskilt med medicin. Jag mådde plötsligt bättre i min utmattning. Inte på en gång men ungefär i vecka 8. Bebisen tittade jag till med ultraljud ibland och den verkade ju frisk och kry. Så, ja, jag tog beslutet att det får bara lösa sig med allt och i samma ögonblick kände jag mig så himla glad och förväntansfull! Men jag ville inte berätta för barnen ifall det inte skulle gå vägen och detsamma med min arbetsgivare. Och ungefär alla andra. De första som fick veta var faktiskt mina bröder och det var mest en slump. Kort därefter mamma. Sen dröjde det ett antal veckor innan jag berättade för barnen. Alla blev i alla fall väldigt glada. Barnen jublade rakt ut och har sedan dess tagit upp magen som en fullvärdig medlem i familjen redan. 

Continue Reading

Gravid vecka 22

Idag är det 1:april och det är inte bara den första dagen i april månad utan även mitt första inlägg i kategorin gravid vecka för vecka!

Jag har avverkat 21 fulla veckor och några dagar och är därmed i vecka 22. Beräknat födelsedatum är den 8:e augusti. Alltså 2018-08-08. Inget dåligt datum! Eller…jag bävar i och för sig för att vara höggravid på sommaren. Jag slår vad om att med min tur blir det en kanonsommar med värmebölja i 3 månader i sträck.

Den som ids räkna bakåt kommer fram till att jag blev gravid ungefär i mitten på november förra året. Den som har läst några tidigare inlägg (eh, ja, det finns ju inte ens så många än…) vet också att jag är sjukskriven för utmattningssyndrom. I skrivande stund är jag på bättringsvägen och ska snart börja arbetsträna. Men i mitten på november var jag fortfarande i riktigt dåligt skick. Jag kom inte alltid i kläderna på dagarna, låg mycket i sängen och soffan, duschade kanske var tredje dag och gjorde inte mkt vettigt alls här hemma. Att skriva så många ord i en följd som ett sådant här blogginlägg var helt uteslutet. Jag kunde knappt skriva en matlista. En graviditet kändes minst sagt lite otajmad. Min största oro var förstås om jag skulle orka ta hand om en bebis. Visst hoppades jag på att må bättre och vara piggare nio månader efter november, men eftersom jag har två barn redan vet jag hur mycket energi som går åt till att ha en liten nyfödis. Jag visste varken ut eller in, men tänkte att jag har ändå lite tid på mig att fundera. Dessutom tänkte jag att vid min ålder är det inte säkert att det blir något av det hela. Visst, det är många som får barn efter 40 (min farmor fick min pappa, nr 5 och yngst i barnaskaran, när hon var 42 och det var 1947) men risken för missfall är ändå större statistiskt sett.

Innan jag fortsätter tänkte jag visa hur jag såg ut innan jag blev gravid. Jag hittade en gammal spegelselfie från i somras, nämligen. Den är inte särskilt bra, för den är inte tagen för att visas egentligen. Jag tror att jag ville dokumentera lite hur trött jag såg ut (för jag kan se att jag ser trött ut. Alltså utmattningstrött. Ögonen är helt utan gnista och att le orkade jag inte. Leendet såg mest ut som en grimas då.

Varför vill jag då visa mig som ogravid? Jo, för jag misstänkte tidigt att jag var gravid eftersom min mage svällde upp. Alltså innan jag ens skulle ha mens. Jag gjorde ett graviditetstest som visade ett svagt svagt plus. Jahapp. Det som gör att magen sväller upp är inte att livmodern plötsligt blivit jättestor utan det är graviditetshormonerna, främst progesteronet, har jag läst mig till i efterhand. Min mage är dessutom helt trasig sedan tidigare graviditeter och det finns inget som ”håller emot”. Bild på det nedan:

Tiden gick och jag började må illa på morgnarna. Jag kräktes direkt jag klev upp och sedan fick jag skynda mig att få i mig något att äta. Apelsinjuice funkade bäst. Jag började äta Lergigan comp för att hantera illamåendet något. Det gjorde jag när jag väntade andra barnet för båda mina graviditeter har jag mått illa alla 40 veckor och kräkts flera ggr per dag fram till vecka 22 ungefär.

Efter några veckor ville jag veta mer säkert att jag faktiskt var gravid. Jag har erfarenhet av fördröjt missfall och då mådde jag illa i flera veckor till, trots att fostret dött i vecka 7. Jag bokade alltså ett tidigt ultraljud i vecka 8 och fick se en liten krumelur med ett hjärta som tickade på fint.

Under de veckor som gått hade jag förstås tänkt mycket på om jag skulle orka med en bebis. Jag har två barn och hade gärna haft fyra, men livet kom emellan och det blev inte så. Nu fick jag plötsligt chansen till ett tredje barn! Med tanke på min ålder, jag är 39, insåg jag att det kanske inte blir någon mer gång alls. Otajmat och utmattat men det får bara lösa sig. Jag bestämde mig, bebisen är välkommen!

I samma stund som det beslutet var fattat blev bebisen inte bara välkommen. Den blev väldigt efterlängtad och min oro för att den inte skulle klara sig sköt i höjden som en raket. Varje dag gick jag och kände efter symptom och varje gång jag kräktes var jag tacksam (ok, ganska tacksam…). Magen var ungefär i samma storlek den här tiden och stickade tröjor gjorde den ganska lätt att dölja. Plus att jag gick ju mest hemma ändå.

Plötsligt märkte jag hur illamåendet lugnade sig lite. Visst jag kräktes fortfarande före frukost men jag behövde inte medicin för att klara dagen och magen ”sjönk ihop” lite. På morgnarna var den helt platt vissa dagar. Panik! Det var ju så det fördröjda missfallet gav sig tillkänna till slut. Jag bokade raskt ett privat ultraljud och i vecka 11 lade jag mig på en brits, med gråten i halsen, och fick kall gel på magen. Men min oro var obefogad. Tack och lov! Där vevade en liten krabat på alla armar och ben och ljudet av galopperande hjärtslag fyllde undersökningsrummet.

Trots det fina ultraljudet tog det inte många dagar innan oron infann sig igen. Jag hade ju inte passerat 12 veckor och illamåendet blev mer och mer uthärdligt. Jag köpte mig en doppler för att kunna lyssna lite på fostrets hjärtljud. Någon gång i veckan i alla fall. Tror ni jag hörde något? Nä. Inte ett smack. Jo, en massa kurr och brus och sus från min mage men inga hjärtljud. Tror ni jag blev lugn? Nä, precis.

Nu var jag bortåt vecka 13 och tänkte att jag i alla fall får försöka boka en tid för inskrivning på MVC. Jag ville inte jinxa det hela genom att boka för tidigt och jag vet hur jag ska ta hand om mig, äta bra och järn och folsyra och allt det där. Jag fick en tid i vecka 15, en vikare, för ordinarie barnmorskan skulle ha sportlov. I vecka 14 var magen fortfarande lite putig ibland men illamåendet hade nu nästan helt klingat av och jag kräktes inte ens före frukost. Jag kände inga fosterrörelser alls (gjorde det i v 19 med första barnet och i v 14 med andra) och dopplern var fortsatt omedgörlig. Panik igen och tid för nytt ultraljud. Som visade en vild krabat. Såklart.

Jag vågade mig i alla fall iväg på inskrivningen och i v 18 gjorde jag rutinultraljudet. Det såg jättefint ut allting, fortfarande. Men de första fosterrörelserna kände jag bara några dagar före RUL och inte ens varje dag. Nu i vecka 22 känner jag bebisen många gånger per dag och när jag vaknar till på natten. Det syns till och med små puffar på utsidan nu. Det gör mig så så glad! På RUL sa barnmorskan att moderkakan ligger i framvägg och det gör att det kan vara svårt att känna rörelser tidigt.

Jag längtar massor efter den lille! Önskar er alla en god kväll, med en bild från magen i vecka 20.

 

Continue Reading

Friyay!

Godmorgon!

Den här dagen började betydligt bättre än igår. Solen skiner in från helt nya ställen nu för varje dag som går och det är roligt att följa.

Sovrummet med ”ny” sol. Och förskräcklig strukturtapet. Tack och lov är den ganska färglös men jag skulle gärna byta ut den. Fast tanken på att bredspackla en strukturtapet (eller betala någon för att göra det) får mig att inse att det finns betydligt mer prioriterade områden härhemma.

Jag gjorde samma frukost som igår men idag orkade jag gräva fram lite bär ur frysen och toppa med. Havtorn från affärn och hemplockade svarta vinbär. Detta är helt vanliga svenska bär som funnits här sedan (typ) urminnes tider, men på senare tid har de fått status som så kallade superbär. De innehåller mycket C-vitamin och annat nyttigt. C-vitamin förstörs vid uppvärmning och att frysa bären bevarar nyttigheterna bäst. När de hamnar på varm gröt tinar de snabbt och skulle de vara lite halvfrusna när man äter blir det en bara en krispig och fräsch kontrast tycker jag. Gröt kan lätt bli lite kvalmigt och jag äter helst min kall, eller i  vart fall rejält avsvalnad.

Havregryn, en gnutta salt, havrekli, linfrön, torkade fikon, kanel, havtorn, svarta vinbär och havremjölk. Havregrynsgröt går lika snabbt att göra som att bre mackor.

Nu ska jag hoppa in i duschen och sedan hoppas jag orka med att så frön och ta sticklingar!! I eftermiddag hämtar jag upp barnen i skolan och tar dem till passexpeditionen, där deras pappa möter upp. Om en månad ungefär åker vi till England, jag och barnen och jag upptäckte i god tid att barnens pass gått ut. När det är klart och jag har pussat på barnen ska jag ta bilen och sätta mig i fredagstrafiken och åka ut till landet. Bra planer, hoppas de håller.

Hoppas ni får en bra fredag också!

 

Continue Reading

Olika sorters terapi

Jag vaknade tidigt i morse, redan kl 6, av mig själv. Väldigt skönt. Men jag blev kvar i sängen i två timmar. Typiskt utmattning. Men idag har jag en helt obokad dag och unnade mig en lugn morgon. Väl uppe gjorde jag havregrynsgröt och hade i havrekli, linfrön och torkade fikon. Jag hittade en lista på nätet häromdagen om fiberinnehåll i olika livsmedel. Kli, fikon och linfrön kom högt upp på listan. De flesta grönsaker kom dock ganska långt ned, vilket förvånade mig. Det hela avnjöts med kanel och havremjölk. En helt växtbaserad frukost således. Och ekologisk, när jag tänker efter. Till och med kanelen var eko. Jag blev piggare efter att jag ätit men inte mer än att jag iddes ta en dusch för att sedan landa i soffan och bli kvar där till lunch. En klassisk ”återfallsförmiddag” där både kropp och knopp är sega som kola. Hur mycket jag än vill ta mig för saker så går det bara inte. Det var soligt ute och jag hade planerat att ta en ”poddenad” (promenad med podd i öronen) på fm men det var bara att glömma.

Till lunch fanns det rester, lax och pasta, tur nog. Och efter lunchen var det som om dimman lättade i mig och jag fick äntligen på mig kläderna och kunde ta tag i dagen! Först vattna lite blommor, ta in posten och annat smått hushållsgöra och sedan åkte jag till Ulriksdals slottsträdgård. Jag är så längtig efter vår och växter och odling nu! Den uteblivna poddenaden ersattes med en vanlig promenad i slottsparken. Det var en otroligt härlig vårvinterdag och alla färger blir så intensiva! De färger som finns, vill säga. Det är ju mest blått, vitt och brunt…

Ulriksdals slott i vinterskrud.

På sommaren är himlen mer blekblå pga all fukt i luften och att solen står högre. Ljusmässigt är den den bästa tiden på året nu tycker jag. Från mars till och med maj. Det blev en lagom promenad och jag tänkte att jag ska försöka åka hit flera gånger under våren och liksom följa vårens utveckling här. Det kan nog bli väldigt mysigt!

Orangeri, vilken fantastisk ”uppfinning” i vår nordliga del av världen! Att förr i tiden kunna njuta av exotiska frukter och växter. Det var väl i och för sig bara de rikaste som hade den lyxen, men ändå. Jag drömmer i alla fall om ett utrymme där jag kan övervintra växter och förlänga odlingssäsongen. Ser ni de två svarta ”strecken” i nederkant av huvudingången? Det är benen på två kvinnor som satt i varsin nisch och lät solen värma ansiktet. Det såg otroligt skönt och genomsvenskt ut. Att sitta i full vintermundering och lapa vårens första solstrålar i ett vindstilla hörn.

Promenaden avslutades i trädgårdshoppen. Förstås. Jag hade fört långa samtal med mig själv innan om att INTE köpa något. Bara för det får jag syn på några fat från Ståhl keramik det första som händer när jag kommer in. Gaaah! Men jag lyckades ”ståhlsätta” mig (förlåt för pappaskämt) och klev vidare. Vilken njutning det var att sakta strosa runt bland tulpaner, narcisser, julrosor, primula och allehanda krukor. Så mycket vackra ting, men oj oj oj vad dyrt det är. Nåja, det gör det lättare att avstå. Jag var där för att tanka energi från växterna, inte shoppa.

Så himla enkelt och dekorativt! Rödlök i små terakottakrukor. 

Jag gick ganska raskt genom avdelningen för gröna växter och landade sedan i växthuset. Med pelargoner. Det var jag inte beredd på och efter att ha gått alla rader upp och ned och tittat på myriader av kornettblommor, St Paulia och pelargoner såg jag, till min förskräckelse, hur mina armar liksom sträckte sig efter en cerise dröm bland de gammaldags pelargonerna. Den slöts girigt i famnen av vänsterarmen och var omöjlig för högerhanden att bända loss. ”If you can’t beat the, join them”, tycktes högerarmen tänka och nappade raskt åt sig en blekrosa kornettblomma. Jag har aldrig ägt en kornettblomma i hela mitt liv, men nu var det tydligen dags! För att inte göra saken värre styrde jag raskt kosan mot utgången men precis innan jag kommit i säkerhet lyckades ändå högerhanden få med sig en vit pelargon också. Det var bara att betala och se glad ut!

Trots en seg start på dagen fick jag både solljus, promenad och växtterapi på samma dag. Vilket hat trick!

Continue Reading

Bra start på veckan

Eller egentligen ett bra slut på förra veckan, men då är det ju lite mer bäddat för en bra start, eller hur? I onsdags var det ”bytesdag”, vilket innebär att mina söner kom till mig och ska var här en vecka. Då är det slut på sötebrödsdagar i form av göra lite som man vill med tiden och istället inrutas livet efter hämtning/lämning i skolan, aktiviteter och middagsplanering. Och tillagning, förstås. Om det ändå räckte med att bara planera middagarna!

Onsdag, torsdag och fredag swishade förbi med faslig fart för att sedan göra tvärstopp i en kö på Essingeleden på fredag eftermiddag. Vi skulle åka till landet och det skulle tydligen resten av Stockholm också. Men redan efter Aspudden rullade det på fint. Det var några som krockat och blockerade två körfält där. När antalet körfält halveras på Essingeleden en fredag eftermiddag, ja då blir det snabbt VM i långtidsparkering.

På landet väntade mamma med middagen nästan färdig och bastun igång. Jag kunde alltså kliva direkt från bilen in i en varm bastu och därefter till dukat bord! Ni som tror att en yacht i Monacos hamn är lyxigt har inte provat på bastu och färdig middag efter en veckas vardagslogistik.

Lördagen spenderades med utelek i snön, besök på korv- och brödfestivalen i Stallarholmen och sedan mer bastu och fondue till middag. Och mello förstås! Alltså jag är inget mello-fan direkt, det stora nöjet är att se det tillsammans med barnen. Lite förvånad är jag dock att JAG fick lära dem att shuffla! Den här fyrtiotaggaren med numera obefintlig kondis utklassade både åttaåringen, tioåringen och deras mormor i shuffle. Skönt att fortfarande vara bäst på någonting!

Söndagen bjöd på mer utelek, lite längdskidor och pulkaåkning i ”backen”. Backen den berömda vägen nedför en rullstensås på väg till vårt hus. Just vintertid brukar man tillbringa mer tid i diket än på själva vägen. Men eftersom den är långt ifrån ära och redlighet och därmed även sand- och saltbilar är den perfekt för vintersport. Bilar finns det heller inga, vi är bara några få som har hus här. Fortare än vad någon hade lust med var det dags att packa bilen och styra kosan hemåt igen. Minstingens har ridlektion på söndagar och pga VABruari har vi inte varit där på länge. Men det gick jättebra och han var överlycklig. Jag med!

Idag var det lite segt att komma ur sängen men alla var vid gott mod och hjälptes åt och till slut kom vi iväg. Vi blev 10 min sena till skolan men det fick vara godkänt, för ingen hade gråtit.

 

Continue Reading

Vad glad jag blev nu!

Av en slump hittade jag foton från mitt hus som jag flyttade ifrån för ett halvår sedan ungefär. Vad fint det var, jag hade nästan glömt! Ett trettiotalshus, som tyvärr fått förskräcklig fasad och fönster på tidigt åttiotal. Men invändigt fanns fina golv och spegeldörrar kvar och då finns ju så kallad potential! Det var väl inte tanken från början att helrenovera men ju mer vi skalade bort desto mer ville vi göra det grundligt. Och alltså skalade vi bort ännu mer… Därefter tog det fyra år för mig att få det fint igen. Jag skriver ”vi” skalade bort, för då ägde jag huset med min exman. Lagom till huset var nästan helt nedrivet inuti stod det klart att vi skulle skiljas. Det var inte pga huset, huset var snarare det sista halmstrået. Vi kunde inte sälja det i befintligt skick utan att förlora ordentligt med pengar, så jag köpte ut honom och flyttade in själv. Det är en lång historia som jag ska skriva mer om sedan. Men nu njuter vi av hur fint det blev!

Köket, hemmets hjärta. Luckorna är omlackerade och golvet har jag målat själv. Bänkstommarna höjdes till modern arbetshöjd. Till vänster står gamla diskbänkskåpet som jag flyttade på för att ge plats åt diskmaskin (som inte syns i den här bilden).

 

Från köket kommer man till vardagsrummet via dörren till vänster. Dörrhålet var förbyggt och dörrbladet stod i källaren när huset köptes. Golvet är gammal parkett som slipats och vitpigmenterats. Kaminen är ny. Det fanns en gräslig en från tidigt åttiotal som jag ersatte.

 

I fil med vardagsrummet fanns ett TV-rum (som var matrum när huset köptes). Dessa två rum var otroligt ljusa och härliga i nästan rakt söderläge.

 

Det här var nog mitt favoritrum, pojkarnas rum på övervåningen. Tapeten är helt underbar!

 

I mitt sovrum satsade jag på en rejäl färgklick. De som köpte huset av mig rollade över den med vit färg innan de ens flyttat in. Fegisar, haha! Men kolla golvet! Det saknar jag. Och tapeten.

Continue Reading

Joråsatte…

Ojdå… om jag hade vetat när jag skrev förra inlägget hur år 2017 verkligen skulle bli 🙂

Det blev sjukskrivning för utmattningssyndrom i stort sett hela året och mer därtill. Först på 75% från slutet av januari och sedan heltid från strax efter påsk. Och jag är fortfarande heltidssjukskriven! Men nu är jag någorlunda på benen igen (bokstavligen) och har börjat ett rehabprogram på en stressmottagning. Förhoppningsvis börjar jag arbeta på 25% i maj.

Hoppas i alla fall att det blir tredje gången gillt nu med den här bloggen. Ett inlägg per år är lite skralt om man vill ha trogna läsare, haha. Jag har så många anteckningar i olika böcker och på lappar överallt hemma (de äldsta är tio år gamla!!) om saker att skriva om. Jag älskar ju att skriva! Men livet de senaste tio åren har inte riktigt medgett det och det är också  något jag skulle vilja skriva mer om här. I små portioner, förstås, hehe. Annats blir det nog tradig läsning. Men syftet är, förutom att dokumentera för mig själv, att kanske någon som läser kan känna igen sig.

Nu är det dags att för fjärde gången idag försöka ringa Försäkringskassan. Jag kommer inte ens till telefonkön utan ombeds att ”försöka senare”. Bara att djupandas och tänka på hur härligt väder det varit på sportlovet.

 

Continue Reading

Ctrl Alt Delete

Omstart. På alla plan. Det ska jag ägna år 2017 till.

Det är den 1/1 2017 idag. Lördag. Gårdagen, nyårsafton tillbringade jag själv med barnen. En mysig dag och kväll som avslutades med att vi ”snyltade” på alla andras fyrverkerier i grannskapet.

Nyårsafton brukar innebära nyårslöften och omstarter för många. Ibland halvt på skämt, ibland mer på allvar. För min del är det nästan så mycket allvar det kan bli. Det trodde jag absolut inte för ett år sedan. Då hade jag en ny familj med två bonusbarn och ett nytt jobb på rätt väg i karriärsstegen. Vad som hände sedan  får jag nysta i steg för steg här på bloggen. Som terapi, typ. Får se om det är någon som ids hänga med på den resan, eller ännu hellre den som komma ska, omstarten.

Med omstart på alla plan menar jag mig själv, min hälsa, mina barn, mitt hus, mitt arbete och säkert andra saker som jag inte kommer på just nu.

Först av allt blir mitt arbete. Mer om det nästa vecka. Idag är jag i alla fall innerligt glad att jag ska ha jullov en vecka till. Jag är INTE redo att gå tillbaka till jobbet imorgon. Idag blev dagens projekt att rasta ungarna, mina två söner på 6 och 8 år, i en närbelägen park. Belöningen fick bli varm choklad och lussebullar (även om minstingen föredrog banan framför bulle). Jag är BÄST på att göra varm choklad. O’boy-pulver göre sig icke besvär! Kram på er, och ett Gott Nytt 2017.

IMG_5697

Continue Reading

Det spritter

Ja, det känns nästan lite fånigt men kanske också typiskt ”svenskt”. Att varje dag den här årstiden förundras över vårens lågintensiva men samtidigt självklara frammarsch. Kanske för att det ÄR mars! Den elfte idag, för att var exakt. Första dagen då jag hörde koltrasten. Den satt högt upp i en lind utan löv i en park på min väg till förskolan. Talgoxen har varit igång i flera veckor. Först lite försiktigt men på sista tiden redan före gryningen. När jag vaknade härom natten var min första tanke ”Åh, nej! Nu börjar årstiden när man ska vakna kl 03:23 av en ihärdig talgoxe på någon kvist ca 30 cm från det nattöppna fönstret”.  Jag ångrade genast min spontana tanke, för jag har ju längtat efter våren. Och det är alltid lika sorgligt när fågelsången klingar av mot slutet av juli.

I morse vaknade min yngsta redan kl 5. Jag skulle ändå upp och jobba en stund och han ville prompt se på TV. Det är så sällan han får råda över TV:n, som yngst av fyra. Min äldsta vaknade kl 6, så visst har vårljuset gjort något även med dem. Sedan oktober har jag fått lirka dem ur sängen på nåder vid 06:30. Dessutom är alla glada och glättiga och vill gärna gå ut en stund på tomten innan det är dags att krångla sig in i bilen för avfärd mot stan och skola/förskola.

Jag var själv väldigt uppåt hela morgonen. Ända tills jag träffade på en renhållningsarbetare (sophämtare?) som fått för sig att jag blockarat hans väg när jag parkerat för att lämna i skolan. PMS och för lite frukost var inte vad han hade väntat sig att möta just den här morgonen. Men det tar vi i ett annat inlägg…!

Vår ute, vår inne, vår i hjärta, vår i sinne.
Vår ute, vår inne, vår i hjärta, vår i sinne.
Continue Reading

Vårkänslor

Jag älskar vinter med vit snö och blå himmel och sol. Eller bara vinter med snö. Häromdagen var det 8 plusgrader och fåglarna kvittrade. Det känns fel i grunden, men kroppen är en organism som ändå reagerar på detta med vårkänslor. Mungiporna dras uppåt och hakan likaså. Allt hukande och ruggande förbyts i ledigt svängande och nyupptäckande av omgivningar.

Continue Reading