Ja, det känns nästan lite fånigt men kanske också typiskt ”svenskt”. Att varje dag den här årstiden förundras över vårens lågintensiva men samtidigt självklara frammarsch. Kanske för att det ÄR mars! Den elfte idag, för att var exakt. Första dagen då jag hörde koltrasten. Den satt högt upp i en lind utan löv i en park på min väg till förskolan. Talgoxen har varit igång i flera veckor. Först lite försiktigt men på sista tiden redan före gryningen. När jag vaknade härom natten var min första tanke ”Åh, nej! Nu börjar årstiden när man ska vakna kl 03:23 av en ihärdig talgoxe på någon kvist ca 30 cm från det nattöppna fönstret”.  Jag ångrade genast min spontana tanke, för jag har ju längtat efter våren. Och det är alltid lika sorgligt när fågelsången klingar av mot slutet av juli. I morse vaknade min yngsta redan kl 5. Jag skulle ändå upp och jobba en stund och han ville prompt se på TV. Det är så sällan han får råda över TV:n, som yngst av fyra. …