Idag är det 1:april och det är inte bara den första dagen i april månad utan även mitt första inlägg i kategorin gravid vecka för vecka!
Jag har avverkat 21 fulla veckor och några dagar och är därmed i vecka 22. Beräknat födelsedatum är den 8:e augusti. Alltså 2018-08-08. Inget dåligt datum! Eller…jag bävar i och för sig för att vara höggravid på sommaren. Jag slår vad om att med min tur blir det en kanonsommar med värmebölja i 3 månader i sträck.
Den som ids räkna bakåt kommer fram till att jag blev gravid ungefär i mitten på november förra året. Den som har läst några tidigare inlägg (eh, ja, det finns ju inte ens så många än…) vet också att jag är sjukskriven för utmattningssyndrom. I skrivande stund är jag på bättringsvägen och ska snart börja arbetsträna. Men i mitten på november var jag fortfarande i riktigt dåligt skick. Jag kom inte alltid i kläderna på dagarna, låg mycket i sängen och soffan, duschade kanske var tredje dag och gjorde inte mkt vettigt alls här hemma. Att skriva så många ord i en följd som ett sådant här blogginlägg var helt uteslutet. Jag kunde knappt skriva en matlista. En graviditet kändes minst sagt lite otajmad. Min största oro var förstås om jag skulle orka ta hand om en bebis. Visst hoppades jag på att må bättre och vara piggare nio månader efter november, men eftersom jag har två barn redan vet jag hur mycket energi som går åt till att ha en liten nyfödis. Jag visste varken ut eller in, men tänkte att jag har ändå lite tid på mig att fundera. Dessutom tänkte jag att vid min ålder är det inte säkert att det blir något av det hela. Visst, det är många som får barn efter 40 (min farmor fick min pappa, nr 5 och yngst i barnaskaran, när hon var 42 och det var 1947) men risken för missfall är ändå större statistiskt sett.
Innan jag fortsätter tänkte jag visa hur jag såg ut innan jag blev gravid. Jag hittade en gammal spegelselfie från i somras, nämligen. Den är inte särskilt bra, för den är inte tagen för att visas egentligen. Jag tror att jag ville dokumentera lite hur trött jag såg ut (för jag kan se att jag ser trött ut. Alltså utmattningstrött. Ögonen är helt utan gnista och att le orkade jag inte. Leendet såg mest ut som en grimas då.
Varför vill jag då visa mig som ogravid? Jo, för jag misstänkte tidigt att jag var gravid eftersom min mage svällde upp. Alltså innan jag ens skulle ha mens. Jag gjorde ett graviditetstest som visade ett svagt svagt plus. Jahapp. Det som gör att magen sväller upp är inte att livmodern plötsligt blivit jättestor utan det är graviditetshormonerna, främst progesteronet, har jag läst mig till i efterhand. Min mage är dessutom helt trasig sedan tidigare graviditeter och det finns inget som ”håller emot”. Bild på det nedan:
Tiden gick och jag började må illa på morgnarna. Jag kräktes direkt jag klev upp och sedan fick jag skynda mig att få i mig något att äta. Apelsinjuice funkade bäst. Jag började äta Lergigan comp för att hantera illamåendet något. Det gjorde jag när jag väntade andra barnet för båda mina graviditeter har jag mått illa alla 40 veckor och kräkts flera ggr per dag fram till vecka 22 ungefär.
Efter några veckor ville jag veta mer säkert att jag faktiskt var gravid. Jag har erfarenhet av fördröjt missfall och då mådde jag illa i flera veckor till, trots att fostret dött i vecka 7. Jag bokade alltså ett tidigt ultraljud i vecka 8 och fick se en liten krumelur med ett hjärta som tickade på fint.
Under de veckor som gått hade jag förstås tänkt mycket på om jag skulle orka med en bebis. Jag har två barn och hade gärna haft fyra, men livet kom emellan och det blev inte så. Nu fick jag plötsligt chansen till ett tredje barn! Med tanke på min ålder, jag är 39, insåg jag att det kanske inte blir någon mer gång alls. Otajmat och utmattat men det får bara lösa sig. Jag bestämde mig, bebisen är välkommen!
I samma stund som det beslutet var fattat blev bebisen inte bara välkommen. Den blev väldigt efterlängtad och min oro för att den inte skulle klara sig sköt i höjden som en raket. Varje dag gick jag och kände efter symptom och varje gång jag kräktes var jag tacksam (ok, ganska tacksam…). Magen var ungefär i samma storlek den här tiden och stickade tröjor gjorde den ganska lätt att dölja. Plus att jag gick ju mest hemma ändå.
Plötsligt märkte jag hur illamåendet lugnade sig lite. Visst jag kräktes fortfarande före frukost men jag behövde inte medicin för att klara dagen och magen ”sjönk ihop” lite. På morgnarna var den helt platt vissa dagar. Panik! Det var ju så det fördröjda missfallet gav sig tillkänna till slut. Jag bokade raskt ett privat ultraljud och i vecka 11 lade jag mig på en brits, med gråten i halsen, och fick kall gel på magen. Men min oro var obefogad. Tack och lov! Där vevade en liten krabat på alla armar och ben och ljudet av galopperande hjärtslag fyllde undersökningsrummet.
Trots det fina ultraljudet tog det inte många dagar innan oron infann sig igen. Jag hade ju inte passerat 12 veckor och illamåendet blev mer och mer uthärdligt. Jag köpte mig en doppler för att kunna lyssna lite på fostrets hjärtljud. Någon gång i veckan i alla fall. Tror ni jag hörde något? Nä. Inte ett smack. Jo, en massa kurr och brus och sus från min mage men inga hjärtljud. Tror ni jag blev lugn? Nä, precis.
Nu var jag bortåt vecka 13 och tänkte att jag i alla fall får försöka boka en tid för inskrivning på MVC. Jag ville inte jinxa det hela genom att boka för tidigt och jag vet hur jag ska ta hand om mig, äta bra och järn och folsyra och allt det där. Jag fick en tid i vecka 15, en vikare, för ordinarie barnmorskan skulle ha sportlov. I vecka 14 var magen fortfarande lite putig ibland men illamåendet hade nu nästan helt klingat av och jag kräktes inte ens före frukost. Jag kände inga fosterrörelser alls (gjorde det i v 19 med första barnet och i v 14 med andra) och dopplern var fortsatt omedgörlig. Panik igen och tid för nytt ultraljud. Som visade en vild krabat. Såklart.
Jag vågade mig i alla fall iväg på inskrivningen och i v 18 gjorde jag rutinultraljudet. Det såg jättefint ut allting, fortfarande. Men de första fosterrörelserna kände jag bara några dagar före RUL och inte ens varje dag. Nu i vecka 22 känner jag bebisen många gånger per dag och när jag vaknar till på natten. Det syns till och med små puffar på utsidan nu. Det gör mig så så glad! På RUL sa barnmorskan att moderkakan ligger i framvägg och det gör att det kan vara svårt att känna rörelser tidigt.
Jag längtar massor efter den lille! Önskar er alla en god kväll, med en bild från magen i vecka 20.
