Hej allihop, måndag idag! Det är post-påsklov och det har varit en riktigt härlig vecka. Jag har fått en del gjort i trädgården (mest tack bare barnen, i och för sig) och inomhus. Den första riktiga vårdagen kom äntligen igår och jag såg till och med en humla surra förbi. Jag har ytterligare en graviditetsvecka bakom mig och är inne i vecka 23 nu. Enligt diverse gravidappar väger bebisen ca 500 g vid det här laget. Det kan jag absolut tänka mig för sparkarna är ganska rejäla emellanåt och jag kan känna hur den ”knorvar runt” ibland.

I fredags hade jag möte med min läkare och arbetsgivare för att planera för när jag ska börja jobba igen. Eftersom jag är sjukskriven, och alltså inte på jobbet, är min arbetsgivare den sista jag har berättat om graviditeten för den här gången. Men det gjorde jag för ett par veckor sedan och alltså får väl graviditeten anses vara offentlig nu.

Min strategi för att berätta om graviditeten har varit olika för varje barn. Eller, strategi och strategi, det har bara blivit som det har fallit sig mest naturligt. Första gången kändes det som en väldigt stor sak. Det var första barnet och det gick väldigt fort att bli gravid och jag var inte riktigt beredd själv. Det kändes viktigt att vänta de första 12 veckorna innan ens de närmaste fick veta. Däremot fick jag göra ett undantag väldigt tidigt. Plusset på stickan råkade nämligen sammanfalla med en resa till USA med ett kompisgäng. Jag hade börjat må illa bara någon vecka innan vi åkte och det var helt olidligt. Jag kräktes som en galning och var tvungen att småäta hela tiden. Vi skulle göra en road trip längs västkusten i en månad. Alltså, fy! Jag ställde klockan för att hinna äta och kräkas tillräckligt många ggr på raken för att jag skulle klara att sätta mig i bilen. Vid tredje morgonen gick det inte längre. Jag skulle precis kliva in i bilen, sist av alla, men fick rusa till en buske och spy. De andra trodde säkert jag var bakis, men jag hade ju bara druckit coca cola när vi gått ut på kvällen. Jag vacklade tillbaka till bilen och bad om ursäkt och sa ”jag är inte magsjuk, jag är gravid”. Åtta par ögon stirrade på mig väldigt förvånat. Men efter det hade de full förståelse för att jag behövde planera matstoppen noga. Väl hemma i Sverige var de blivande mor- och farföräldrarna de som först fick veta, men inte förrän efter vecka 12. Min arbetsgivare väntade jag med till vecka 17 vill jag minnas. Men då hade jag gått ett par veckor med pärmar och papper framför magen så fort jag skulle någonstans.

Med barn nummer två blev det lite tvärtom. Jag mådde otroligt illa igen och kräktes ca 6-7 ggr innan jag ens kom hemifrån på morgonen. Till slut fick jag medicin och den hjälpte lite. Eftersom jag mådde så dåligt kände jag att jag behövde gå ner i arbetstid. Dessutom tänkte jag att om jag får missfall och behöver vara borta från jobbet är det lika bra att kollegorna vet och förstår varför man inte är på topp. Alltså berättade jag på jobbet redan i vecka 7. Magen hade börjat puta på en gång och jag såg rätt gravid ut på direkten. Det var var skönt att ”alla” visste och ingen behövde spekulera. Jag tycker numera själv att det är rätt uppenbart när någon är gravid tidigt. Plötsligt börjar det ätas en massa mellanmål, midjan försvinner och brösten väller ut ur tröjan på ett sätt som de inte brukar. Jag verkar kanske helt tuttfixerad nu, men det slår aldrig fel! Jag tänker ”hm, ojdå, brukar verkligen hon ha en sån hylla?” och några veckor senare berättar vederbörande att hon väntar barn. Så, ett tips till alla ni som spekulerar: Magens form kan ändra sig beroende på var i menscykeln man är. En svullen mage betyder alltså inte bebis per automatik. Men om någon plötsligt verkar öka en BH-storlek på några veckor, då…!

Den här gången blev det lite speciellt, eftersom jag var hemma och heltidssjukskriven. Dels var jag osäker på om jag skulle orka en graviditet och bebis och dels tänkte jag att det säkert inte blir något eftersom jag är precis på målsnöret till att fylla 40. Jag bidade min tid lite. Illamåendet kom men var absolut hanterligt, särskilt med medicin. Jag mådde plötsligt bättre i min utmattning. Inte på en gång men ungefär i vecka 8. Bebisen tittade jag till med ultraljud ibland och den verkade ju frisk och kry. Så, ja, jag tog beslutet att det får bara lösa sig med allt och i samma ögonblick kände jag mig så himla glad och förväntansfull! Men jag ville inte berätta för barnen ifall det inte skulle gå vägen och detsamma med min arbetsgivare. Och ungefär alla andra. De första som fick veta var faktiskt mina bröder och det var mest en slump. Kort därefter mamma. Sen dröjde det ett antal veckor innan jag berättade för barnen. Alla blev i alla fall väldigt glada. Barnen jublade rakt ut och har sedan dess tagit upp magen som en fullvärdig medlem i familjen redan.