Lillasyster, storebror. Hur blir er framtid? Hur blir era barns framtid? Ni är mitt allt och jag vill tro att den dag ni får egna barn kommer de att vara ert allt. Men kommer ni att kunna ge dem samma trygghet som jag kan ge er? Vad kommer hända, var kommer ni att vara? Kommer ni att bo kvar i Sverige, med alla privilegier som vi har eller kommer ni att ha drivits på flykt undan klimatkatastrofer eller för era åsikters skull? För mina åsikters skull? För vad händer med oss som gillar mångfald om högerextremismen kopplar ett ännu hårdare grepp om tillvaron. Med dagens IT kan man snabbt bli kartlagd och vilket pris kommer ni få betala för att ni har en mamma som har uttryckt sig positivt om alla människors lika värde? Tanken svindlar och skrämmer och ändå känns den påtagligt nära. Är det så här det börjar? I regimer där folk fängslas, torteras och mördas för sina åsikter och för att de avviker. Är det så här den första krypande oron känns? Försöken att intala sig att det aldrig kommer att hända, inte här, det är bara för osannolikt.

Med bara några dagar kvar till valet den 9 september 2018 känns läget mer ödesmättat än någonsin. Högervindar och antidemokratiska krafter har  länge blåst allt starkare i Europa och att de två osannolika fenomenen Trump och Brexit blev verklighet, fast ingen trodde det, gör att min oro inför detta val verkligen är stark på riktigt. Jag oroar mig för två saker: Att det livsviktiga fokuset på miljöfrågor och klimatet, som alla BORDE ha drunknar i debatten om trygghet, integration, skärpta straff och andra tumskruvar. Jag oroar mig också för just dessa tumskruvar. De är som en blandning av lösa skott men som ändå kan ta illa om de blir verklighet. Till exempel parollen ”Strängare straff för våldtäktsmän”. Ja, vi är säkert många som tycker att våldäkt är vidrigt och ska bestraffas därefter, men det stora problemet är ju att det är så sällan en våldtäkt leder till en fällande dom. Alltså kommer skärpta straff inte göra någon skillnad i praktiken. Särskilt inte eftersom många som ylar efter ”skärpta straff” är vita medelålders hetero män som sällan accepterar att många våldtäktet sker av närstående i hemmet, väldigt ofta av sådana som de själva. Ska dessa män styra domstolarna kommer knappast fler kvinnor bli tagna på allvar och de våldtäktsmän som väl ställs inför rätta kommer antagligen passa bra in i fördomsprofilen. Så vad vinner vi egentligen med ”hårdare straff”? Jag skulle kunna fortsätta med fler exempel men det blir som att slå in öppna dörrar för de som redan har begripit detta och övriga kommer jag inte att omvända ändå.

Något som jag tycker är intressant men som jag tror att jag inte har sett någonstans i debatten är varför det har blivit så här. ”Experter” brukar hänvisa till att politiken under (för) lång tid har bedrivits för mycket på mitten och att folk har tappat förtroende för politikerna. Men är det verkligen hela sanningen. Är det ens sant alls? De flesta vill ju fortfarande INTE ha en högerextrem regering. De flesta verkar faktiskt vara nöjda med en dragkamp som förs just kring mitten. Ändå är det nästan var fjärde person som gärna ger upp den demokrati som generationer före oss har kämpat så hårt för. Varför? Jag tror inte att det är för att de inte förstår vad de gör eller vad deras åsikter leder till. Tillräckligt många har uttryckt att de faktiskt inte gillar invandrare, att de tycker att abort ska begränsas, att de vill att ”svenska” pengar ska gå till sverige och inte som bistånd till bättre behövande. Det verkar faktiskt som att de flesta som röstar för antidemokratiska värderingar gör det för att de tycker att det är rätt väg att gå.

Men varför?! Varför i herrans namn? Om man tycker att politiker är förljugna, tror man att en auktoritär ledare skulle vara mindre förljugen? Demokrati och rösträtt innebär ju att vi kan rösta bort ”förljugna” politiker men en diktator lämnar aldrig ifrån sig sin makt. Nej, jag förstår verkligen inte. Men jag skulle verkligen vilja förstå hur de tänker. Få dem att utveckla sitt resonemang. De som säger att de röstar för att få det bättre själva, hur tror de att det skulle bli på riktigt i praktiken? Hur mycket bättre skulle det bli? Om man är arbetslös och missnöjd med det och känner att invandrare tar ens jobb, blir man automatiskt mer attraktiv för en arbetsgivare för att regeringen är högerextrem? Även om man sparkar ut invandraren så ökar ju inte den egna kompetensen. Och städa tunnelbanan är väl inte det arbete som den missnöjde, arbetslöse ursvensken strävar efter ändå? Nej, jag begriper inte.

Och även om jag begrep skulle det inte ändra något nu. Jag kan inte påverka något eller få folk att ändra åsikt. Jag kan bara ta mitt röstkort och använda den demokratiska rättighet jag ännu har kvar och rösta för ett bättre och mer humant samhälle, där ledarna förstår att om vi inte tar omedelbara krafttag för miljön, då spelar snart inget annat någon roll. Jag röstar för mina barns framtid, för alla barns framtid. Sen kan jag bara blunda och hoppas att tillräckligt många har gjort samma som jag. Annars kommer det inte att bli roligt att vakna på morgonen den 10 september.