Det är morgon. Bebisen sover. Några solstrålar letar sig in i glipan mellan rullgardinen och fönsterkarmen. Klockan visar strax efter åtta. Jag känner mig nästan utvilad efter en natt med bara några få, korta uppvak. ”Om man skulle passa på att få i sig lite frukost”, tänker jag och lotsar mig försiktigt ur de ännu sovvarma sängkläderna. Jag väljer temugg med omsorg och funderar på vad jag ska satsa på till frukost. Här ska livsnjutas en vanlig torsdagsmorgon. Bruset från vattenkokaren tonar ut. Snart te! Året med utmattning och ett antal mindfulnessövningar påminner mig om att ”vara i nuet”. Därför betraktar jag temuggen när den fylls med vatten och hur virvlarna till en början färgas ojämnt av tebladen. Jag lyssnar till det porlande ljudet från den rykande heta vattenstrålen. Men mina öron uppfattar även ett annat ljud. Från sovrummet. Som ändå är en bit från köket. Det omisskänliga bubblande sprakandet från en treveckorsbebis som fyller en blöja. Jag tvekar. Tänker på mitt te. Bebisen verkar fortfarande sova. Men bajs är ändå bajs. Då hör jag ljudet …