För exakt ett år sedan gick flyttlasset till huset där jag nu bor. Jag skulle sälja mitt hus och flytta ihop med mannen och hans två barn. Plus mina två. Då behövdes ett större hus än min söta lilla skolåda från trettiotalet. Trista nittiotalshuset i tidigt vårskrud Svaret på storfamiljens behov stavas nittonhundranittioett. Året då denna pastellblå bakelse (ehe…) byggdes. Mina drömmar om charm och spröjs och 1920-tal fick vackert stoppas undan. Men jag var glad ändå, för här skulle vi alla få plats! Barnen fick varsitt rum, TV-rum och badrum för barnen däruppe, vuxenvardagsrum och badrum med bastu nere. Så najs! Planlösning för storfamilj! Kids’ floor 🙂 Nu kan man väl säga att jag ett år senare har boat in mig och jag har skissat på allt jag vill göra om. Ja, det låter galet I-landsmässigt och onödigt men jag kan bara inte leva med fula fönsterbänkar, utanpåliggande elsladdar (i plastkanaler) och dörrar och lister som är de ocharmigaste som någonsin har tillverkats. Min själ krymper lite varje gång jag ser vägghörnen som är …