Efter middagen stod plötsligt alla currykors i rätt vinklar och jag kunde ta mig ut i trädgården en sväng. Kvällen var lätt mulen, ljum och helt vindstilla. Den kändes liksom len och hela kroppen blev alldeles lugn och och varm.Man kunde höra grannars barn leka med varandra en bit bort. Jag kan knappt minnas när det senast kändes så här bra att greja i trädgården. Även om det alltid är avkopplande och återhämtande att pyssla ute har jag de senaste 9 månaderna varit gravidkrämpig och året före dess utmattningsförlamad. Men nu!

Bebisen stoppade jag i vagnen och medan jag puttade till vagnen lite ibland eller körde en halv sväng på gräsmattan kunde jag plocka upp äpplen och sortera dem i slänga eller musta. Jag passade även på att ta bort blasten på potatisen, kratta undan nedfallna plommon och klippa gräset. Det sistnämnda medan bebisen stod en bit bort för att inte bli alldeles lomhörd.

Apropå potatisen kunde jag inte hålla mig från att peta bort lite jord och kolla om det blivit något av min spontanodling. Egentligen ville jag vänta till stora barnen kommer och skörda potatisen tillsammans med dem, men nyfiken i en strut besegrade mig. Och tänk! Där var några små knölar ändå!

Till slut gjorde sig augustimörkret påmint och samtidigt började ett stilla regn att falla. Jag plockade ihop och stängde till och tog in bebisen, som precis vaknat till och ville äta.