Det är morgon. Bebisen sover. Några solstrålar letar sig in i glipan mellan rullgardinen och fönsterkarmen. Klockan visar strax efter åtta. Jag känner mig nästan utvilad efter en natt med bara några få, korta uppvak. ”Om man skulle passa på att få i sig lite frukost”, tänker jag och lotsar mig försiktigt ur de ännu sovvarma sängkläderna.
Jag väljer temugg med omsorg och funderar på vad jag ska satsa på till frukost. Här ska livsnjutas en vanlig torsdagsmorgon. Bruset från vattenkokaren tonar ut. Snart te! Året med utmattning och ett antal mindfulnessövningar påminner mig om att ”vara i nuet”. Därför betraktar jag temuggen när den fylls med vatten och hur virvlarna till en början färgas ojämnt av tebladen. Jag lyssnar till det porlande ljudet från den rykande heta vattenstrålen.
Men mina öron uppfattar även ett annat ljud. Från sovrummet. Som ändå är en bit från köket. Det omisskänliga bubblande sprakandet från en treveckorsbebis som fyller en blöja. Jag tvekar. Tänker på mitt te. Bebisen verkar fortfarande sova. Men bajs är ändå bajs. Då hör jag ljudet igen. Med oförminskad styrka. Två sådana känns olycksbådande och jag bestämmer mig för att i alla fall kolla läget. På väg fram till sängen hör jag gurgelspraket en tredje gång.
Det blir snabbt uppenbart att detta kan inte vänta.
Bebisen får jag skölja i handfatet och medan hon luftar sig och tränar nacken på en filt på golvet, tar jag mig an de nedsölade lakanen (och bodyn). Jag sänder ett tyst tack till kemikalieindustrin och den flaska Vanish jag köpte på impuls häromdagen. Swish swosh! Det här skulle kunna bli bra reklam på TV tänker jag.
Bebisen blir visst hungrig av allt luftande och nackträningen och jag sätter mig i skräddarställning på golvet för att amma. Då känner jag plötsligt hur avslaget, som har varit obefintligt de senaste dagarna, ger sig tillkänna. Jag som bara rev ut nattbindan utan att sätta i någon ny när jag klev upp! Snabbt in i badrummet och ner på toan, låta avslaget hamna där. Bra plan, bara några små fläckar i trosorna. Fortfarande en ammande bebis i famnen. Med ena handen rafsar jag fram ett trosskydd från badrumsskåpet och lyckas hjälpligt mecka fast det. Nu är man queen igen! Bara lite gropar på vägen.
Bebisen vill inte somna själv utan jag får ha hene i famnen en stund. I tvättstugan surrr tvättmaskinen vänligt. Påminner om att jag i alla fall inte behöver tvätta för hand. Jag tar den tomma tvättmedelskartongen för att lägga den i återvinningen under diskhon. När jag kommer ut i köket får jag syn på en stor kopp med kallt te som står på köksbänken. Jag tittar på klockan. det har gått 1,5 timme sedan jag kvasi-mediterade över tebladen. Tur det finns micro. Och kexchoklad.